Remissvar

Länsstyrelsen har önskat ta del av Brottsoffermyndighetens synpunkter gällande den kommande länsstrategin Ett jämställt Västerbotten 2023-2030. I strategin omvandlas internationella och nationella målsättningar till regionala mål och delmål, i syfte att stärka länets arbete för jämställdhet. Brottsoffermyndigheten har inget att erinra mot de förslag som lämnas i strategin. Myndigheten vill emellertid ta tillfället i akt att peka på att strategin skulle vinna på en ökad konkretion avseende mål och delmål samt en tydligare koppling mellan mål, delmål och nyckeltal.

Mot bakgrund av de intressen som Brottsoffermyndigheten har att bevaka lämnas följande yttrande. Brottsoffermyndigheten är positiv till förslagen som presenteras avseende barns rättigheter till skydd och stöd i skyddade boenden för barn som är placerade med tillsammans med en vårdnadshavare.

Barnkonventionens bestämmelser i stort har genomsyrat yttrandet då barnet, om förslaget genomförs, ses som ett rättssubjekt som tillmäts egna rättigheter. 

Myndigheten har däremot följande kommentar.

7.1 Skyddade boenden ska vara av god kvalitet och stå under tillsyn

Lagförslagen kommer att innebära krav på kompetenshöjande åtgärder för berörd personal bland annat i syfte att uppfylla kraven på skydd och säkerhet för våldsutsatta barn och föräldrar.

Med anledning av detta vill Brottsoffermyndigheten framhålla att myndigheten i enlighet med tidigare betänkandet SOU 2017:112 har tagit fram och lanserat en webbutbildning för personer som i sin yrkesroll möter barn som bland annat har bevittnat våld. Utbildningen ”Barn som bevittnat våld” är öppen för alla, men riktar sig framför allt till de som arbetar inom socialtjänstens familjerätter, är domare eller arbetar som juridiskt ombud i vårdnadsmål. Även andra yrkesverksamma inom socialtjänsten kan ha nytta av utbildningen.

Brottsoffermyndigheten vill även informera om vår prisbelönade webbplats ”Jag vill veta” som riktar sig mot barn och ungdomar. På webbplatsen finns information om vad som är brottsligt, hur barnet kan känna om hen varit med om brott och var det går att få hjälp. Här finns också information om vilka rättigheter barnet har, vad som händer om hen anmäler ett brott eller om det blir rättegång. Webbplatsen har information på flera olika språk, något som efterlystes i utkastet. 

Brottsoffermyndigheten är positiv till utredningens förslag om inrättande av en central stödfunktion som kan bistå beslutsorgan med fördjupade granskningar av hur verksamheter förhåller sig till våldsbejakande extremism och andra antidemokratiska miljöer (6.3), stödfunktionens uppdrag och omfattning  (6.4.1-6.4.2, 6.4.4-6.4.8) och dess placering (6.5). Förslagen torde leda till minskad brottslighet vilket är positivt. Myndigheten tillstyrker därför utredningens presenterade förslag i dessa delar.

I övriga delar har myndigheten inget att invända.

Utredningen har lämnat förslag som Brottsoffermyndigheten ställer sig bakom. Utifrån de intressen som Brottsoffermyndigheten har att bevaka vill myndigheten lyfta fram följande synpunkter.

4.7.7 Åtgärder för att säkerställa att brott som barn under 15 år misstänks för utreds i större utsträckning

Brottsoffermyndigheten välkomnar förslaget att utvidga möjligheten att inleda en utredning enligt § 31 tredje stycket. Att större hänsyn nu kan tas till ett enskilt intresse är ett viktig markering som visar att målsägandens intresse av upprättelse har betydelse. Det är också tillfredställande att förekomsten av enbart ett intresse kan vara tillräckligt för att en utredning ska anses påkallad.

5.4.1 Bestämmelserna om bevistalan bör ändras

Att skuldfrågan för ett barn under 15 år som misstänks för brott kan prövas i fler fall är angeläget utifrån målsägandens intresse av tillgång till rättvisa och upprättelse. Det är inte minst viktigt eftersom våld med skjutvapen under senare år har ökat bland minderåriga. Ett annat skäl till att Brottsoffermyndigheten ställer sig bakom det här förslaget är att det har betydelse för målsägandens möjligheter att får ersättning.

När en bevistalan inte förs är brottsoffret hänvisat till den utredning som socialtjänsten gör och som inte alltid är inriktad på brottsoffret, vilket kan göra att dennes möjligheter att få ersättning minskar. Att brottsoffer går miste om sin rätt till ersättning kan minska förtroendet för rättsväsendet och benägenheten att anmäla brott. Mot den bakgrunden är det angeläget att det ges fler möjligheter att få ett klargörande i skuldfrågan. Även utifrån de förslag som lämnats i betänkandet Ersättning till brottsoffer (SOU 2021:64) och som kan komma att leda till höjningar av ersättningen för kränkning vid de typer av brott som avses i förslaget är Brottsoffermyndigheten positivt inställd till utredningens förslag. 

6.6 Juridiskt biträde för målsäganden

Brottsoffermyndigheten välkomnar förslaget att införa en möjlighet för målsäganden att få ett juridiskt biträde vid en § 31-utredning och en eventuell efterföljande bevistalan. Den bestämmelse som nu föreslås innebär att lagen om målsägandebiträde och lagen om särskild företrädare för barn blir tillämpliga när en § 31 utredning inleds. Den del av förslaget som gäller lagen om målsägandebiträde kan bli tillämplig på alla som drabbas av ett brott som begåtts av en person under 15 år under de förutsättningar som anges i § 1 lagen om målsägandebiträde. När ett barn utsatts för brott av någon annan än en vårdnadshavare utses normalt ett målsägandebiträde enligt förarbetena till lagen om målsägandebiträde. Målsägandebiträdet har en mycket viktig roll för målsäganden i rättsprocessen. Det har visat sig ha en signifikant inverkan på lagföringsandelen när ett målsägandebiträde är utsedd för målsäganden. Mot den bakgrunden menar Brottsoffermyndigheten att lagstiftningen om målsägandebiträde kan förtydligas så att det säkerställs att ett målsägandebiträde förordnas när ett barn utsätts för ett brott på vilket fängelse kan följa. Det har betydelse från ett barnrättsperspektiv eftersom ett målsägandebiträde har rätt att närvara vid förhör med målsäganden och att ställa frågor under förhöret, och på det sättet kan bidra till att barnets rätt att vara delaktig i processen förbättras.

Genom en lagändring som genomfördes 2018 kvarstår inte målsägandebiträdets uppdrag i överrätten. Domstolsverket utvärderar för närvarande lagändringen och Brottsoffermyndigheten har lämnat synpunkter. I sammanhanget vill Brottsoffermyndigheten påpeka att i många fall när den misstänkte är under 18 år finns det också en målsägande som är underårig och som inte har möjlighet att följa rättsprocessen eller att agera i rättsprocessen. Det innebär att det ankommer på vårdnadshavaren att bistå barnet. Eftersom detta inte alltid är möjligt är det särskilt angeläget att möjligheten för barn att få ett målsägandebiträde i överrätt förbättras och tydliggörs så att ett målsägandebiträde kan bistå barnet i de situationer där det är relevant.

Brottsoffermyndigheten vill också framhålla att det saknas en möjlighet för målsägandebiträdet att bistå målsäganden med åtgärder som rör verkställighet av skadestånd och ansökan om brottsskadeersättning. Därför anser myndigheten att i situationer där någon utsatts för brott och ett målsägandebiträde förordnats, bör den personen ha samma rätt till hjälp med åtgärder som rör verkställighet av skadestånd och ansökan om brottsskadeersättning som i de fall där en särskild företrädare har utsetts. Det bör åtminstone vara fallet när brottsoffret är ett barn, så att unga brottsoffer inte riskerar att gå miste om sin ersättning.

Att en särskild företrädare kan utses vid en § 31-utredning och en eventuell efterföljande bevistalan är positivt men det finns också ett problem som gör sig gällande när en särskild företrädare ska bistå ett brottsoffer med frågor som rör verkställighet av skadestånd och ansökan om brottsskadeersättning. Enligt § 4 förordningen om särskild företrädare för barn ska ersättning för åtgärder som rör verkställighet av skadestånd och ansökan om brottsskadeersättning begäras senast inom ett år från det att domen eller det slutliga beslutet fick laga kraft eller, om allmänt åtal inte har väckts, från det att förundersökningen lades ned eller beslut fattades i åtalsfrågan. Eftersom processen med försäkring och utredning av bestående men kan ta längre tid än ett år kan brottsoffret i slutändan kan gå miste om sin rätt till ersättning. Mot den bakgrunden finns det ett behov av att utöka tidsfristen i § 4 för allvarliga våldsbrott så att en reglering av skadan kan avslutas.

I betänkandet hänvisas till det problem som Brottsoffermyndigheten påtalat gällande vårdnadshavares ansvar enligt 3 kap 5 § skadeståndslagen. Utgångspunkten är att brottsskadeersättning betalas till den del skadan inte täcks av annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan. När den som begår brott är under 15 år måste en ansökan till Brottsoffermyndigheten innehålla uppgifter om barnets betalningsförmåga och en utredning måste göras av vårdnadshavarens förmåga att betala skadeståndet. Det är relativt ovanligt att barn under 15 år anses ha betalningsförmåga. Om den underåriges föräldrar bedöms ha förmåga att betala ett eventuellt skadestånd är sökanden därför hänvisad att föra en civilrättslig talan. Först därefter kan brottsskadeersättning bli aktuell. För den som söker ersättning kan detta upplevas som komplicerat. Dessutom kan kostnader i processen i praktiken göra det utsiktslöst att föra en sådan talan vilket leder till att målsäganden inte får sin ersättning.

8.6.2 En rätt för målsäganden att underrättas efter ett godkänt strafföreläggande

Brottsoffermyndigheten ser positivt på förslaget om en ändring i förundersökningskungörelsen som innebär att målsäganden så snart som möjligt ska tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om beslut att ett utfärdat strafföreläggande har godkänts. Av det följer också att en myndighet som har utfärdat ett strafföreläggande som har godkänts ska ombesörja en sådan underrättelse för en målsägande som begärt det.

Att få information är en av de mest grundläggande rättigheter som brottsoffer har, bland annat enligt EU-direktivet om miniminormer för brottsoffers rättigheter (Brottsofferdirektivet). I det här sammanhanget vill Brottsoffermyndigheten peka på att det har visat sig att det finns flera brister i hur polisen lämnar information till brottsutsatta vilket gör att brottsoffer inte får den information de har rätt till.

Information till brottsutsatta bör så långt det är möjligt anpassas efter individens behov. Därför menar Brottsoffermyndigheten, mot bakgrund av brottsofferdirektivet och barnkonventionens bestämmelser, att polisens informationsskyldighet till brottsutsatta utvidgas med en bestämmelse som tydliggör att den information som lämnas ska anpassas till vem som är målsägande och dennes möjligheter att ta till sig information.

Brottsoffermyndigheten ställer sig i huvudsak positiv till de förslag som presenteras i utredningen men presenterar nedan ett antal synpunkter. Myndigheten vill i sammanhanget redan nu föra fram att det är mycket positivt att utredningen presenterar förslag om en kunskapshöjning av brottsoffers behov och samhället insatser.

Brottsoffermyndigheten saknar däremot förslag på några av de områden som utredningen problematiserar. Yttrandet inleds med de överväganden och förslag som kommittén presenterar.

9.1 Kunskapen om brottsutsattas behov och samhällets insatser behöver utvecklas

Brottsoffermyndigheten menar att det är viktigt att det finns kunskap om vilka behov brottsoffer har och vad samhällets alla aktörer gör för att möta behoven. Det finns ingen övergripande bild över hur effektivt olika aktörers arbete för att möta brottsoffers behov är. Myndigheten delar kommitténs uttalande om att det finns brister i koordination av det brottsofferstödjande arbetet i landet. Det gör att det saknas en övergripande bild över olika brottsoffers möjligheter till stöd och skydd men också vad deras behov av stöd är. I det sammanhanget vill myndigheten föra fram att det är viktigt att ta reda på vad som ryms inom begreppet stöd och vad det betyder för brottsoffer. Är det medmänskligt stöd brottsoffer behöver eller är det information om deras rättigheter och skyldigheter under till exempel brottmålsprocessen? Myndigheten anser också att det finns en kunskapsbrist vad gäller vilken aktör som brottsoffer vill ha hjälp av. Vill brottsoffer ha stöd och information av en offentlig aktör eller en organisation i det civila samhället? Ser det olika ut för olika brottsoffergrupper och vilka förväntningar och behov har brottsoffer beträffande de olika aktörerna? En annan aspekt är att det behövs kunskap om brottsoffers möjligheter till stöd på olika platser i landet, till exempel om det finns skillnader vad gäller möjligheter till stöd för brottsutsatta som bor i storstad respektive i glesbygd.

Eftersom det finns brister i kunskapsläget om brottsoffers behov av stöd och information anser Brottsoffermyndigheten att det är mycket positivt att utredningen presenterar ett förslag om att förstärka myndighetens uppdrag att systematiskt sammanställa och tillgängliggöra kunskap på brottsofferområdet. En sådan förstärkning leder till välgrundade underlag för att fatta beslut om insatser och för att genomföra lagstiftningsförändringar som på ett bättre sätt möter brottsoffers behov. Myndigheten vill dock påtala att uppdraget även ska innefatta utredande verksamhet som syftar till att ta fram ny kunskap på brottsofferområdet.

Som utredningen konstaterar är Brottsoffermyndigheten Sveriges expert- och kunskapsmyndighet på brottsofferområdet. Myndigheten har dessutom stor erfarenhet av att samla in och föra ut kunskap om brottsoffers behov och intressen genom de uppdrag och projekt myndigheten haft genom åren. Exempel på sådana projekt är informations- och utbildningsinsatserna om förändringarna inom sexualbrottslagstiftningen, utvecklandet av webbplatsen Brottsofferguiden samt informationsinsatsen om hot och hat mot deltagare i det demokratiska samtalet. Därför är Brottsoffermyndigheten en lämplig aktör att systematisk sammanställa och föra ut kunskap på brottsofferområdet men också att ta fram ny kunskap på området. I sammanhanget är det viktigt att uppdraget till Brottsoffermyndigheten är permanent för att säkerställa att arbetet med att sammanställa, föra ut och ta fram ny kunskap får kontinuitet.

9.2.2 Socialtjänstens brottsofferstöd bör utvecklas genom nationell vägledning

Brottsoffermyndigheten delar utredningens konstaterande att kommunernas brottsofferstödjande arbete behöver utvecklas och uppdateras. I dag har Socialstyrelsen föreskrifter och allmänna råd vad gäller socialtjänsternas arbete inom området våld i nära relationer. Socialstyrelsen har nyligen presenterat förslag på revideringar av föreskrifterna och de allmänna råden.

För att brottsoffer ska få likvärdigt stöd av socialtjänsten oavsett var brottsoffret vistas anser Brottsoffermyndigheten att ambitionsnivån på området behöver höjas inom kommunerna. Myndigheten anser att det är oklart vad utredningen menar vad som innefattas av en vägledning för kommunernas brottsofferstödjande arbete. Det kan också tilläggas att det beträffande dokumentation och uppföljning föreslås att vägledningen företrädelsevis ska vara i form av föreskrifter och allmänna råd. Brottsoffermyndigheten menar att det finns behov av föreskrifter och allmänna råd som omfattar hela det brottsofferstödjande arbetet som kommunernas socialtjänster ska bedriva. Ledning till hur sådana föreskrifter och allmänna råd utformas kan hämtas från de som i dag gäller för kommunernas arbete inom området våld i nära relationer. Socialstyrelsens vägledningar kan sedan hjälpa kommunerna hur de ska bedriva arbetet på bästa sätt.

9.3.1 Polismyndighetens information till brottsutsatta bör utvecklas och bli mer situationsanpassad

Ofta är polisen den första aktör som brottsoffer kommer i kontakt med och det är viktigt att den information som polisen förmedlar anpassas till den enskildes behov. Brottsoffermyndigheten håller med kommittén om att Polismyndigheten behöver utveckla den skriftliga information som skickas till brottsutsatta för att göra den mer relevant och anpassad för den enskilde. Brottsoffermyndigheten ställer sig till förfogande för att förmedla erfarenheter kring anpassad information med Polismyndigheten. Polismyndigheten bör ges i uppdrag att ta fram anpassad information i samverkan med Brottsoffermyndigheten.

Enligt Brottsoffermyndigheten är det däremot inte tillräckligt att polisen enbart informerar om rikstäckande organisationer och nationella kontaktvägar när det gäller brottsofferstödjande verksamheter. Då kommer brottsutsatta inte att få information om lokala stödverksamheter, såväl offentliga som ideella, som kan passa bättre utifrån det enskilda fallet. Det skulle vidare gå emot utredningens intentioner om att informationen från polisen ska vara anpassad utifrån brottsoffrets egen situation.

9.3.2 Polismyndighetens förmedling av brottsutsattas personuppgifter kan underlättas

Brottsoffermyndigheten har inget att erinra emot att Polismyndigheten utvecklar sitt arbete med att inte enbart informera brottsutsatta om stödverksamheter, utan att även hänvisa dem till verksamheterna. Däremot menar myndigheten inte att det är att iaktta krav på saklighet och opartiskhet att enbart, såsom Polismyndigheten önskar, förmedla kontaktuppgifter till brottsutsatta till en central part. Det framstår som anmärkningsvärt att anledningen till det är att möta polisens önskemål om att underlätta hanteringen av förmedlingen. I utredningens kontakter har Polismyndigheten uppgett att myndigheten behöver skapa ett elektroniskt system för att underlätta överföringen av kontaktuppgifter till dem som tackat ja till att bli kontaktad av en stödverksamhet. Brottsoffermyndigheten anser att det vid utvecklingsarbetet av ett sådant system inte kan vara alltför resurskrävande att upprätta kontaktvägar till såväl centrala som lokala stödverksamheter. På så vis kommer Polismyndigheten att vara opartisk och saklig samt uppfylla intentionerna i förslaget i avsnitt 9.3.1 om ett verktyg som syftar till att ge polisen vägledning om vilket behovsanpassat brottsofferstöd den enskilda individen behöver.

8.5 Målsägandebiträde

Målsägandebiträdet är ett mycket viktigt stöd för brottsoffer i brottmålsprocessen. Brottsoffermyndigheten menar att det är olyckligt, såsom utredningen konstaterar, att det synes som att målsägandeperspektivet fallit bort i och med begränsningen av målsägandebiträdets uppdrag i högre rätt. Myndigheten delar utredningens konstaterande att lagändringen som medförde begränsningen bör följas upp utifrån bland annat målsägandens perspektiv.

Nyligen har uppdraget för särskild företrädare för barn utökats att även omfatta ansökan om verkställighet av skadestånd hos Kronofogden samt efterföljande ansökan om brottsskadeersättning från Brottsoffermyndigheten. I sammanhanget vill myndigheten framhäva att målsägandebiträdets uppdrag ska utsträckas till motsvarande omfattning som särskild företrädare för barn nu har. Det skulle innebära en stor hjälp vad gäller de åtgärder som målsäganden behöver göra för att få ersättning efter brott. 

Brottsoffermyndigheten är positiv till förslaget om nya föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer. Myndigheten tillstyrker därför i stort de presenterade förslagen. Myndigheten anser att det är särskilt positivt att de nuvarande rekommendationerna för socialnämnden samt hälso- och sjukvården om att fråga om våldsutsatthet görs om till bindande bestämmelser. Myndigheten har däremot följande kommentar.

3 kap. Kompetens för uppgifter inom socialtjänsten

Brottsoffermyndigheten anser att det är viktigt att personal inom socialtjänsten som möter våldsutsatta vuxna och barn har rätt kompetens. Det handlar bland annat om att förstå konsekvenser av våldsutsatthet men också om hur arbetet med att ge stöd och hjälp till brottsoffren kan bedrivas på bästa sätt. Myndigheten anser därför att det kan övervägas om avsnitten Handläggning och uppföljning och Genomförande av insatser i detta avsnitt anges som föreskrifter i stället för allmänna råd.  

Myndigheten tillstyrker förslagen om åtgärder att motverka att systemet för arbetskraftsinvandring missbrukas (5.3.1 -5.3.6) och förslagen om skärpta straff för arbetsgivare och skadestånd till arbetstagare m.m. (6) med följande tillägg.

Myndigheten förordar utrednings alternativa förslag vad gällandes inkomstnivå och anställningsgrad (5.3.7). Vidare anser myndigheten att det bör utredas om det inte ska krävas heltidsanställning för arbetskraftsinvandring. Att utredningen inte finner stöd för att utländsk arbetskraft systematiskt tvingas jobba mer än de avlönas för kan beror på andra faktorer än att detta inte sker, t.ex. att det är svårt att upptäckta. Med de nya lagförslagen som presenteras av utredningen borde metoderna för exploateringen kunna förväntas flyttas till mer svårupptäckta områden, så som att systematiskt tvingas arbeta mer än vad som står i arbetsavtalet. Att ställa krav på goda levnadsvillkor höjer även nivån från vilken exploatering av arbetskraft sker vilket medför förbättringar för arbetstagaren och gör det lättare att kunna konstatera uppenbart orimliga villkor.

Myndigheten anser även att det bör utredas vidare om arbetskraftsinvandring för personlig assistans (5.3.8) inte bör förbjudas helt. Argumentet att brottsligheten riskera flyttas till andra områden är vacklande ur brottsförebyggande synpunkt. Det rör ett område som är helt bidragsfinansierat och där arbetskraftsinvandring medför att villkoren på området inte förbättras och att den redan existerande arbetslöshet inte sjunker.

Myndigheten ser särskilt positivt på förslaget om skärpta straff för arbetsgivare och skadestånd till arbetstagare m.m. (6.3.2) Lagstiftningen rörande exploatering av utländsk arbetskraft bör dock utvidgas till att även omfatta arbetskraft som inte är utländsk för att undvika stötande resultat i jämförelse med andra grupper som exploateras på arbetsmarknaden. Med föreslagen utvidgning bör straffbestämmelsen placeras omedelbart efter straffbestämmelsen om människoexploatering (4 kap. 1 b § BrB). Att föreslagen straffbestämmelse inte innehåller krav på tvång och vilseledande medföra ingen större avvikelse då samma rekvisit är undantagna från straffbestämmelser i 4 kap 1 § b andra stycket BrB.

Myndigheten instämmer i utredningens bedömning att det saknas skäl att införa särskild rätt till skadestånd för arbetstagare som utnyttjas (6.3.6). Vidare kan nämnas att det krävs att man utsatts för ett brott som innefattar ett angrepp på person, frid, frihet eller ära för att skadestånd för kränkning enligt 2 kap 3 § skadeståndslagen ska kunna utgå. Att brottet exploatering av utländsk arbetskraft har ett högt straffvärde medför inte per automatik att skadestånd för kränkning blir aktuellt. I förevarande fall måste de ”uppenbart orimliga villkoren” som arbetskraftsinvandraren utsatt för innefattat moment av angrepp mot person, frid, frihet eller ära för att skadestånd för kränkning ska bli aktuellt.

Det bör även framhållas att förslaget till lagtext för olovlig handel med arbetserbjudanden m.m. (1.1) bör kompletteras med ett namn på det brott som kan medföra fängelse i högst två år. Till exempel genom att tillägga ”döms för olovlig handel med arbetserbjudanden till fängelse i högst två år.”.

Myndigheten har ingen erinran i remisspromemorians övriga delar.